Hej hej alla!
Tänkte ta och titta in här lite snabbt! Har varit upptagen med min andra blogg, och att skriva på min bok, som ska bli världsberömd ;) Ni kan läsa lite av den längre ner.
Kul med att några läsare fortfarande läser. Aja, nu sticker jag ses!

Gjorde igår eller nån dag. Vad tycker ni?


Lottar ut en Kristen Stewart design, och ni kan se den på designsbyme.blogg.se. Om ni vill ha den, måste ni säga till på thetwilightsagas.blogg.se

" Mamma? " frågade jag och sträckte ut handen mot kvinnan framför mig.

" Ja, det är jag älskling. " sa hon och log ett gnistrande leende mot mig.

Jag stirrade på henne. Det här kan inte stämma. Min mamma är död. Min mamma dog för ett år sen.

" Vad är det älsklingen min? " frågade mamma med mjuk röst och kom fram till mig.

Jag sträckte mig mot henne igen, men hon började försvinna.

" Mamma, lämna mig inte, inte en gång till. "

" Stanna, försvinn inte än. " sa mamma innan hon tynade bort helt.

Jag vaknade med ett ryck och kramade om min kudde. Jag reste mig upp och sprang till toaletten. Det kändes som att magen gjorde kullerbyttor, och levde sitt eget liv. Jag böjde mig över toaletten, men inget kom. Magen fortsatte krampa, så jag lade mig ner på badrumsgolvet och höll om mig, rädd för att släppa taget. Rädd för att falla ihop, och inte kunna fixa sig själv igen. Att försvinna, tyna bort som mamma.

Tårarna rann ner för kinderna, och jag lät dem komma. Allt för länge har jag hållit det inom mig, och jag vet inte hur mycket längre jag skulle klarat det. Inför min pappa vill jag inte gråta, för jag vill inte att han ska bli ledsen igen. Jag vill inte påminna honom om mamma.

Jag vill bara försvinna in i ett mörkt hål, och aldrig behöva komma upp mer.

Jag reste migsata upp, rädd för att om jag reser mig för snabbt, att jag kommer falla ihop och aldrig klara av att gå mer. Försvinna i det mörka hålet, som jag längtar och fruktar.

Jag gick fram till spegeln och tittade framför mig.

Min mamma tittade tillbaka på mig från spegeln.

" Mamma. " viskade jag och snuddade vid spegeln med fingertopparna.

Hon försökte le, men ansiktsmusklerna ville inte röra sig. Hon var som is. Hela hon hade förfrusit till is, och hon kommer aldrig hitta tillbaka till sitt gamla jag. Tårarna började sakta rinna ner igen.

Spegelbilden av mamma började också gråta, och det tog ett tag för mig att inse, att det var inte mamma. Det var jag.

Jag kröp ner i sängen igen och kurade ihop mig igen. I ett hopplöst försök att bevara det lilla som fanns kvar av mig.

Nästa onsdag åker jag till Turkiet i en vecka, så efter det kommer jag lägga in lite bilder, och sådant, men annars håller jag mig till min andra twi-blogg ;)