Jag vaknade mitt på natten, alldeles kallsvettig, och tittade mig omkring efter en klocka. Den visade på kvart över tre på morgonen. Jag reste mig upp och tassade ner till köket. Jag hittade vad jag sökte, och tryckte kniven lite lätt mot huden. Jag såg blodet forsa ut, men kände inget, absolut inget. Nu är det kört, jag är tom. Det finns inget kvar, bara hud och blod. Inget annat. Jag är tom, jag finns inte längre. Och så svimmade jag.

Här kommer ett smakprov från kapitel tretton. Det är inte så långt, men jag orkar inte lägga in så långa texter :)

Här kommer ett till smakprov ur min bok. Det här är från slutet av kapitel elva, som blev lite längre än dem övriga kapitlena.

Jag torkade bort tårarna från ögonen, och log mot tjejerna. Gud, vad jag kommer gråta när sommaren är slut. Jag skrattade till, och dem tittade på mig som om jag var galen, och det kanske jag är.

"Vad fan skrattar du åt?" frågade Dana och rynkade pannan.

"Jo, men ni som tycker jag lipar nu, hur blir det då i slutet av sommaren?" frågade jag och skrattade, och dem började skratta med mig. Efter ett tag tystnade vi.

"Men vi måste lova att hålla kontakten." viskade Jenny, och vi nickade alla instämmande.

"Men det där ska vi inte tänka på nu." sa Shannon, och vi instämde med det också. "Nu ska vi ha kul resten av sommaren!"

"Okej, men jag behöver vara ensam nu. Kan vi ses om några timmar igen?" frågade jag, och alla tittade bekymrat på mig.

"Mår du bra?"

"Jadå, jag ska bara rita lite, och lugna min gråtattack." sa jag och skrattade.

Dem skrattade och Jenny och Shannon och Dana gick in i huset, och jag gick till mig för att hämta ritblock och pennor, och började gå mot älven som James visat mig.

Det tog lite längre tid att hitta än när han varit med, men till slut hittade jag i alla fall, och det var lika vackert som förra gången.

Jag satte mig med mitt ritblock i knät, och började rita. Jag försökte koncentrera på konturerna, och alla former, men jag kunde inte. Mina tankar flög hela tiden åt alla håll, och jag kunde inte samla ihop dem till ett "fack" som jag alltid brukar göra när jag vill lugna ner mig själv. Jag vet inte varför Jennys pappas död gör mig så upprörd, men jag antar att det drar upp minnena från när mamma dog.

Jag kollade mig snabbt omkring, för att vara säker på att ingen såg på. Och sen bestämde jag mig för att göra det enda som jag kan göra när jag behöver rensa mina tankar. Sjunga.

Jag började nynna melodin till Anna Nalicks låt Shine, innan jag började sjunga.

"Oh, the night makes you a star
And it holds you cold in its arms
You're the one to whom nobody verses I love you
Unless you say it first
So you lie there holding your breath
And it's strange how soon you forget
That you're like stars
They only show up when it's dark
Cause they don't know their worth

And I think you need
To stop following misery's lead
Shine away, shine away, shine away

Isn't it time you got over
How fragile you are
We're all wait-
Waiting on your supernova
Cause that's who you are
And you've only begun to shine

There are times when
The poets and porn stars align and
You won't know who to believe in
Well that's a good time to be leavin'
And the past, it knocks on your door
And throws stones at your window at 4 in the morning
Well maybe he thinks it's romantic
He's crazy but you knew that before

And I think you need
To stop following misery's lead
Shine away, shine away, shine away

Isn't it time you got over
How fragile you are
We're all wait-
Waiting on your supernova
Cause that's who you are
And you've only begun to shine

Yea you've only begun to shine
Won't you shine, shine, shine
Shine over shadow, oh oh
Shine, shine, shine
Shine over shadow, oh oh
Shine, shine, shine, shine over

And I think you need
To stop following misery's lead
Shine away, shine away, shine away

Isn't it time you got over
How fragile you are
We're all wait-
Waiting on your supernova
Cause that's who you are
And you've only begun to shine

Yeah you've only begun to shine
Yeah you've only begun to shine."

Jag sjöng sista tonen i låten, när jag plötsligt kände mig iakttagen, och vände mig om. Och där stod James, och tittad intresserat på mig.

"Hur länge har du stått där?" frågade jag panikslaget, och han tittade roat på mig.
"Tillräckligt länge för att veta att du har en underbar röst." sa han och kom lite närmare.

"Åh, jag vet inte. Det är väl inte så mycket märkvärdigare än andra." sa jag och rodnade, och backade ett steg.

"Jodå, du är mycket bättre än vad du tror du är." sa han och log sitt underbara leende mot mig.

"Hur går det med ditt ritande då?" frågade jag, och jag svär på att han rodnade lite, men jag låtsades inte om det.

"Väldigt bra faktiskt, nu när jag fått lite motivation igen."

"Får man kanske se något?"

"Nej, inte än, dem är inte färdiga än." sa han, och den här gången rodnade han faktiskt ganska mycket.

"Men varför? Det spelar väl ingen roll?"

"Nej, någon annan gång. Du då? Du har ju ritblocket med dig." sa han och tog mitt ritblock, som ramlat ner från stenen jag lagt den på.

"Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på den, så den blev inte så jätte bra." sa jag och log ursäktande.

"Nej Charlie, den är verkligen bra. Och alla dina andra teckningar också." sa han och bläddrade igenom blocket. "Du är verkligen duktig." Han log mot mig, och jag kände hur hela jag smälte. Mina ben började darra, så jag satte mig ner på gräset för att sysselsätta händerna med något.

"Pappa? Hör du mig? Jag älskar dig, och jag kommer alltid älska dig. Du är den bästa pappan i hela världen!" Jag tog tag i min pappas hand, som var helt kall. Jag kände tårarna rinna ner, men det gör inget om någon ser. Jag bryr mig fan inte! Min pappa är antingen död, eller nästan död, och då gråter jag hur mycket jag vill. För en av personerna jag älskar mest i hela världen, håller på och dör.

"Pappa, snälla vakna! Du får inte dö." Jag visste i hela mitt hjärta att han inte skulle vakna upp, men jag kunde inte låta bli att hoppas. För det är ju såklart man hoppas, tills allt hopp är borta. För det är ju det enda man kan göra. Att hoppas på något bra, på ett mirakel, som inte alltid kommer.

"Gumman, dem ska dra ur respiratorn nu, du måste låta honom gå. Du måste släppa taget."

Jag sprang in i Charlies famn, och grät mot hennes axel. Jag kunde inte riktigt röra mamma, inte nu. Inte för att jag inte gillar henne, utan för att det kändes mer rätt att gå till Charlie. Hon är bättre på att trösta än mamma. Hon vet hur det är att förlora en förälder.

"Du kommer gå vidare. Det kommer ta sin tid, det kommer göra ont, och du kommer vara ledsen. Men du kommer klara dig. Jag finns där för dig. Dana och Shannon finns där för dig. Du är inte ensam." viskade hon i mitt öra och kramade om mig. En bättre kompis kan man inte be om.

Jag åkte hem på söndagen, som jag lovat Charles.

"Hejdå Jenny. Hoppas du kommer tillbaka till lägret. Annars kan du bo hos Dana, för dem har massor av rum."

"Jag vill komma tillbaka. Om bara mamma låter mig." sa Jenny, och log lite svagt mot mig. Hon hade tagit det hela ganska bra, men jag var ju inte heller helt säker på om hon kände som hon visade. Jag dolde ju hur jag kände ganska bra inför pappa. För man vill inte göra dem som förlorat någon ännu ledsnare. Man vill verka stark, för deras skull.

Jag satte mig på planet, och tittade ut genom fönstret. Det finns så många ställen jag inte varit på. Så många ställen jag vill åka till, men kommer jag kunna göra det? När någon dör, då tänker man på hur lite tid man egentligen har. Även fast man har hela livet framför sig. Man vet ju aldrig när det slutar. Man kan få en sjukdom, man kan bli mördad, och man kan vara med om en olycka. Det finns så många sätt att dö på. Och man vet aldrig när sista kapitlet i ens liv är skrivet. Det är ödets väg att bestämma. Jag trodde mitt liv tog slut dagen då mamma dog. Men jag reste mig igen, och fortsatte leva. Och nu har jag fått tre underbara vänner att dela sommaren med. Och förhoppningsvis många fler.

Min mamma log mot mig även fast hon var i smärtor. Varje dag försökte hon dölja dem, men jag såg dem, och jag försökte göra det lättare. Men det var inte lätt. Det fanns inget som hjälpte, och det var när det gått en månad som jag verkligen blivit rädd. Det var då hon ramlade ihop i kramper. Jag hade varit ensam hemma med henne, och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade stelnat till, frusit till is. Jag ringde ambulansen, men trodde inte dem skulle komma i tid. Jag var panikslagen, och sprang upp till toaletten. Min mage krampade, men när jag lutade mig fram över toalettstolen kom inget. Jag satt där ett tag, men inget kom. Jag reste mig upp, och kunde inte sluta skaka. Det var den varmaste dagen den sommaren. Juli, men hon skakade och frös som bara den. Inombords var hon kall. Kall som is. Det var så hon stängde sitt hjärta. Lät det frysa till is. För att slippa smärtan, slippa känna något. I skolan låste hon in sig i sig själv. Höll sig på avstånd. Försvann från världen. Det var bara ett skal som vandrade omkring. Hon var borta, hon hade tynat bort. Jag blev kall, och min mamma var orolig för mig. Hon var döende, men hon brydde sig fortfarande om mig. Henne kunde jag inte hålla borta från muren jag byggt. Hon jobbade sig igenom den. Hon höll mina händer i sina. Hennes var kalla, och det såg ut som om dem kunde brytas när som helst. Hon var döende. Hon tynade bort, och allt som fanns kvar var ett skal. Som jag. Hon och jag försvann, och allt som fanns kvar var våra kroppar. Pappa började jobba mer och mer, klarade inte av att vara hemma mer. Jag behövde honom, mamma behövde honom, men han försvann till jobbet. Han klarade inte av att se oss, tomma i blicken, tystnaden i huset. Och hans fru, döende, och dottern som försvinner med henne. Inte kroppsligt, utan själsligt.

Sen kom dagen då hon dog, dagen då hon försvann. Dagen jag bröt ihop.

"Hon dog för en timme sen ungefär. Vill ni se henne?"

Jag skrek rakt ut på sjukhuset, och sjönk ihop. Tårarna strömmade ner över kinderna, och jag kunde inte få stopp på dem. Jag låg där på golvet, och min mage var i kramper, och det kändes som om jag skulle spy. En rivande smärta i bröstet, när biten av min mamma försvann.

Jag låste in mig flera dagar i mitt rum, och när jag kom ut var jag helt blek, men svara ringar runt ögonen. Smärtan hade inte avtagit, utan blivit starkare för varje dag som gått. Där mitt hjärta funnits, fanns det bara ett stort hål, och allt var svart. Inget annat än svarthet, som kramade om mig tills jag inte kunde andas mer.

Jag såg hennes leende framför mig, såg henne kämpa mot sina smärtor, mer kunde jag inte se. Jag kunde bara se henne lida, lida i tysthet.

Åh, mamma, jag saknar dig! Jag vände blicken mot fönstret igen, och lät tårarna falla ner ett tag, innan jag torkade bort dem. Varför är livet så svårt? Varför är döden så sårbar? Varför älskar man en person så mycket att när den dör, så dör en del av en själv med den? Varför sårar livet mer än döden? Varför finns egentligen allt det här? Jag har ingen jävla aning, och jag kommer aldrig få reda på det heller. Livet är ett mysterium, som inget lyckats lösa än, och kommer förmodligen inte lösas heller.

"Snälla Charlie, vänta! Det var inte meningen!" Jag ropade efter Charlie, men hon ville inte lyssna, eller stanna, så jag gav upp. Varför bryr jag mig egentligen? Är det för att hon har en död mamma? Tycker jag synd om henne? Jag har fan ingen aning, men jag orkar inte bry mig längre heller.

Jag gick tillbaka till stranden, och satt och pratade med någon kille tills jag gick hem igen. Jag stod i köket och tänkte på Charlie. Tänk hur hemskt det måste vara att förlora någon man älskar. Då hjälper ingenting i världen för att ta bort smärtan. Inte ens att skära sig. Jag tog kniven i handen och tittade på den. Sen skar jag ett djupt sår genom handleden, och såg hur blodet sipprade ut. Jag tittade fascinerat på såret. Det känns skönt att rikta smärtan mot ett ställe, istället för hela kroppen. Jag sköljde av kniven, och tog en bit papper. Men vart ska jag nu? Charlie är den enda som förstår, men hon hatar mig antagligen. Men jag får chansa, och gå till henne ändå.

"Charlie, snälla kom ut!" ropade jag och slängde stenar på fönstret som jag visste var hennes. Fönstret öppnades, och Charlie tittade ut.

"Vad är det?" frågade hon och tittade irriterat på mig.

"Kan du följa med till vårdcentralen?" frågade jag, och hon tittade lite förfärat på min hand, där blodet kom igenom pappret.

"Okej, jag kommer på en gång." sa hon och stängde fönstret efter sig.

Hon kom springande fram till mig och tittade oroligt på mig.

"Hur är det?"

"Bara bra, men jag tror jag behöver sys."

"Låt mig få se." sa hon, och när jag tog pappret, bleknade hon, men undersökte såret.

"Det ser illa ut. Kom så går vi." sa Charlie och jag följde efter henne. När vi kommit en bit vände hon sig om.

"Varför skär du dig?"

"Jag vet inte. Det känns skönt att all smärta finns på bara ett ställe, och inte flera."

"Men för mig hjälpte det inte att skära sig. Fast jag gjorde ju inget djupt jack." sa hon och visade armen. Från handleden till armbågen fanns ett stort ärr.

"Jag låtsades som om jag ramlat med cykeln, men jag är inte säker på att någon trodde på mig. Det var några månader efter att min mamma dött."

"Förresten är jag hemskt ledsen för att jag berättade för Jenny och Shannon."

"Det gör inget. Jag anade nästan att du inte skulle kunna hålla tyst om det." Hon log lite mot mig, innan hon började fnissa.

"Vad är det som är så roligt?"

"Jag har alltid väntat på den dagen då jag skulle kunna prata om mamma utan att börja gråta, och det känns så bra."

Resten av vägen gick vi under tystnad, medans Charlie fnissade lite då och då.

Vad tycker ni?

" Mamma? " frågade jag och sträckte ut handen mot kvinnan framför mig.

" Ja, det är jag älskling. " sa hon och log ett gnistrande leende mot mig.

Jag stirrade på henne. Det här kan inte stämma. Min mamma är död. Min mamma dog för ett år sen.

" Vad är det älsklingen min? " frågade mamma med mjuk röst och kom fram till mig.

Jag sträckte mig mot henne igen, men hon började försvinna.

" Mamma, lämna mig inte, inte en gång till. "

" Stanna, försvinn inte än. " sa mamma innan hon tynade bort helt.

Jag vaknade med ett ryck och kramade om min kudde. Jag reste mig upp och sprang till toaletten. Det kändes som att magen gjorde kullerbyttor, och levde sitt eget liv. Jag böjde mig över toaletten, men inget kom. Magen fortsatte krampa, så jag lade mig ner på badrumsgolvet och höll om mig, rädd för att släppa taget. Rädd för att falla ihop, och inte kunna fixa sig själv igen. Att försvinna, tyna bort som mamma.

Tårarna rann ner för kinderna, och jag lät dem komma. Allt för länge har jag hållit det inom mig, och jag vet inte hur mycket längre jag skulle klarat det. Inför min pappa vill jag inte gråta, för jag vill inte att han ska bli ledsen igen. Jag vill inte påminna honom om mamma.

Jag vill bara försvinna in i ett mörkt hål, och aldrig behöva komma upp mer.

Jag reste migsata upp, rädd för att om jag reser mig för snabbt, att jag kommer falla ihop och aldrig klara av att gå mer. Försvinna i det mörka hålet, som jag längtar och fruktar.

Jag gick fram till spegeln och tittade framför mig.

Min mamma tittade tillbaka på mig från spegeln.

" Mamma. " viskade jag och snuddade vid spegeln med fingertopparna.

Hon försökte le, men ansiktsmusklerna ville inte röra sig. Hon var som is. Hela hon hade förfrusit till is, och hon kommer aldrig hitta tillbaka till sitt gamla jag. Tårarna började sakta rinna ner igen.

Spegelbilden av mamma började också gråta, och det tog ett tag för mig att inse, att det var inte mamma. Det var jag.

Jag kröp ner i sängen igen och kurade ihop mig igen. I ett hopplöst försök att bevara det lilla som fanns kvar av mig.

Nu tänkte jag ta och skriva lite om The Twilight saga böckerna. Finns spoilers till er som inte läst böckerna, så om du inte vill veta något, så läs inte!

Twilight - Bella Swan flyttar till Forks, en regnig stad i Washington för att bo hos sin pappa Charlie. Hon tror att det kommer bli lika tråkigt som staden själv, men när hon träffar Edward förändras hennes liv föralltid. Edward är vampyr, och lever i Forks med sin familj. Deras kärlek till varandra blir farligt för Bella och hennes liv står på spel.


New Moon - Sommaren var den bästa i Bellas liv, och nu är det åter till skolan igen. Men när hon fyller 18 år, så gör hon ett misstag och Edward lämnar henne. Hon försöker ta sig fram dag för dag, men smärtan är svår att uthärda. Hon blir känslolös tills hon blir vän med Jacob. Hon upptäcker även att när hon gör saker som är farliga kan hon höra Edward. Men det är inte bara Cullens som har hemligheter. Nu finns även varulvar inblandade i Bellas liv.



Eclipse - Snart är skolan slut, och det är bestämt att Bella ska förvandlas bli en vampyr. Men vissa personer är svårare att släppa än andra. Hennes vänskap med Jacob hotas att förstöras av hennes val. Det sätter igång en del mellan vampyrer och varulvar.



Breaking Dawn - Bella och Edward åker iväg på smekmånad när Bella blir gravid. Graviditeten tar nästan död på henne, men hon överlever inte som människa. Sen bestämmer sig Volturi att komma till Forks, och ingen tror att det finns hopp kvar för dem att överleva. Sida vid sida med nya vampyrer och med varulvarna vid sin sida igen, kommer tiden då man får veta om vampyrenas regler är äkta, eller bara ett sätt att få ha makten inom Volturi.