Jag försökte lyssna på vad Melina sa, men allt jag kunde göra var att tänka på Derek, med sitt halvlånga hår, som hängde över ögonen och som han alltid strök bort. Hans leende som visade alla hans perfekta tänder. Och hans händer…

Vad fan! Varför lägger jag märke till hans händer?

Jag kände hur kinderna hettade till och tittade snabbt ner mot marken.

”Norah? Hur är det?” frågade Melina och lade en hand på min axel. ”Är du okej?”

”Jodå, det är ingen fara.” sa jag och log mot henne, men plötsligt fick jag svårt att andas och lutade mig mot väggen. Jag hörde på avstånd hur Melina försökte prata med mig, men jag kunde bara inte höra henne över allt brusande som kom från min hjärna. Jag föll ihop på marken och jag såg ett ansikte framför mig innan allt blev svart.