Jag hade försökt skjuta undan tanken på min mamma och styvpappa, men det kom hela tiden tillbaka. Avskyn i mammas ögon och den äcklade minen Rick hade haft. Det var inte mitt fel att den där mannen valt mig till sitt offer. Det var inte mitt fel att han… Jag hörde fotsteg bakom mig och vände mig snabbt om, men ingen var där. Jag antar att jag bara inbillade mig det.

Men jag reste mig ändå upp och slängde väskan över axeln. När jag vände mig om stod han där med sina bruna ögon. Jag hoppade till och ramlade nästan omkull om inte han fått tag i mig i sista sekunden.

”Men… Du måste skämta dig.” sa jag och reste mig upp i sängen, även fast det dunkade i mitt huvud och jag ville bara sjunka ner bland kuddarna igen.

”Jag kan inte… Bara lämna mitt liv!” Jag höjde rösten, och det började göra rejält ont i halsen.

”Nej, såklart inte. Du kan ju träffa dina kompisar och föräldrar som vanligt, om dem vill träffa dig.”

”Varför skulle dem inte vilja träffa mig?”

”Tror du inte dem skulle tycka det är läskigt att träffa en vampyr?” frågade kvinnan och jag skakade lite på huvudet. Det här kan inte vara sant.

”Vadå? Jag ser väl ut som vanligt, eller?” frågade jag och lät orolig.

”Jag kan inte leva utan dig.” viskade jag och tittade upp mot honom. Hans bruna ögon såg för en gångs skull inte varma ut, utan helt kalla.
”Jag gillar inte dig längre. Ta det inte så allvarligt.”
”Men jag…” Jag kunde inte avsluta meningen, för en stor klump bildades i min hals och gjorde så att jag inte kunde prata.
”Du, jag vet att du kommer komma över det här. Jag vet det.” sa han och jag skakade på huvudet och tittade bort från honom för att han inte skulle se tårarna som rann nerför mina kinder.
”Du kommer klara det här. Titta på mig.” Jag skakade på huvudet igen. Jag skulle inte kunna titta på honom utan att lida, utan att mitt hjärta skulle krossas i tusen bitar. Han vill väl inte det? Eller? Jag tittade på honom och jag såg på medans han vände sig om och gick ut ur mitt rum. Han stängde dörren efter sig och så var han borta. För alltid. Jag satte handen mot dörren, som om jag skulle kunna känna hans hand mot mig, men allt jag kände var dörren, som stod där, kall och vit. Jag sjönk ihop på golvet och försökte gräva mig in i mattan och bara komma bort. Jag vill inte leva mer! Mitt liv är ingenting utan honom. Jag… Jag älskar dig David. Du är det bästa som någonsin hänt mig. Jag satte handen för munnen för att inte jag skulle skrika rakt ut. Jag kände hur mina lungor trycktes ihop och smärtan sköt genom varenda del ur kroppen. Det borde inte göra såhär ont när någon gör slut. Det är inte normalt, det är sjukt. Jag är bara femton år, så jag borde lätt kunna gå vidare och inom loppet av några veckor kanske ha en ny kille på gång. Men jag är inte normal. Jag är inte som alla andra.
Jag tog en kudde från sängen och borrade in ansiktet i det, för att dämpa skriket som nu slapp ur min mun. Jag satt där i flera timmar och grät innan jag lade mig i sängen och somnade. 

Du är alldeles ensam, lämnad av alla du någonsin älskat. Ingen vill ha dig.
Jag tittade på David, som stod framför mig, och bredvid honom stod min mamma och pappa, men ingen av dem log. Alla stirrade på mig som om jag var något äckligt. Något som överhuvudtaget inte borde existera. Jag sjönk ihop, men istället för att landa på hård mark föll jag ner, djupare in i det svarta hål som sög in mig.

Jag vaknade skrikande och min kudde var alldeles blöt. Jag reste mig och tittade mig omkring.
Det var bara en dröm. Men djupt inombords visste jag att drömmen berättade det jag alltid vetat. Jag är inte värd någon. Jag sjönk ihop bland kuddarna igen. Jag tittade upp mot taket innan jag slöt ögonen igen, bara för att öppna dem igen. Drömmen kanske inte verkar så läskig, men det enda jag är rädd för, är att bli lämnad ensam, oälskad kvar medans alla jag någonsin älskat lämnat mig. Och det är just det som hänt. Mina föräldrar, som dog för flera år sen lämnade mig, och nu David. Jag snyftade till, men knep ihop ögonen, för jag orkar inte gråta mer. Jag låg där och knep ihop ögonen, medans minnen av David och mina föräldrar flög förbi i mitt huvud och det blev bara för mycket. Jag sprang in i badrummet och började fylla badkaret med vatten. Jag satte mig på toaletten och lutade huvudet mot händerna.
När badkaret var fyllt drog jag av mig kläderna och satte mig i badkaret. Sakta lät jag huvudet glida under vattnet, där jag stannade, medans jag höll för andan.
Jag började känna mig yr i huvudet och kände hur jag behövde luft, men stannade kvar. Jag vägrar att fortsätta leva. Jag vill inte leva i en värld där ingen vill ha mig. Jag tänker inte leva i en värld utan David. Jag vägrar.
Mitt huvud flöt automatiskt upp över ytan, och nu kippade jag efter luft, irriterad över att jag inte kunnat stanna längre.
Men jag ska komma på ett sätt att försvinna, smärtsamt eller inte.

”Jag gör inte alls det!” sa jag, och då började jag rodna ännu mer. Han grep tag i min midja och började kittla mig.
”Snälla, sluta!” skrek jag av skratt, men han släppte mig inte. Han tittade mig i ögonen och jag hoppades så mycket på att han gillade mig, men jag var rädd också. Tänk om jag förlorar honom också? Det vill jag inte, och den känslan skrämmer mig. Jag träffade honom igår, jag borde inte känna såhär. Det är kärleken som gör en sårbar. Jag krånglade mig snabbt ur hans grepp och backade några steg.
”Jag kom på att jag måste… Göra en sak. Vi får ta det här någon annan gång.” stammade jag och sprang min väg utan att vända mig om.

Jag hoppas den här blir lite längre än min förra på lite över hundra sidor, för det är ju mycket roligare för er att läsa en längre bok om den blir publicerad. Eller?

Jag försökte lyssna på vad Melina sa, men allt jag kunde göra var att tänka på Derek, med sitt halvlånga hår, som hängde över ögonen och som han alltid strök bort. Hans leende som visade alla hans perfekta tänder. Och hans händer…

Vad fan! Varför lägger jag märke till hans händer?

Jag kände hur kinderna hettade till och tittade snabbt ner mot marken.

”Norah? Hur är det?” frågade Melina och lade en hand på min axel. ”Är du okej?”

”Jodå, det är ingen fara.” sa jag och log mot henne, men plötsligt fick jag svårt att andas och lutade mig mot väggen. Jag hörde på avstånd hur Melina försökte prata med mig, men jag kunde bara inte höra henne över allt brusande som kom från min hjärna. Jag föll ihop på marken och jag såg ett ansikte framför mig innan allt blev svart.

Jag kände hur vinden blåste i mitt hår och hur magen drog ihop sig innan jag kände hur en smärta på hela höger sida förlamade mig. Jag såg den blåa himlen ovanför mig innan allt blev svart.

"Gumman, är du vaken?" frågade en kvinna och jag kände hu mitt huvud tyngde ner mig och orkade knappt öppna ögonen, men tillslut öppnade jag dem lite halvt och tittade på en kvinna framför mig.
"Var är jag?" frågade jag, och kände hur min hals brände.
"På sjukhuset. Du föll ner från fönstret." svarade en man och jag tittade mot honom. Mina ögon öppnades för att se ordentligare.
"Vad gör han här?" frågade jag skräckslaget och pekade på mannen.
"Men älskling, det är ju din pappa." sa kvinnan med en mjuk röst och jag stirrade förfärat på henne. En minnesbild for genom mitt huvud.

"Du ska ingenstans!" skrek pappa efter mig, men jag fortsatte gå med bestämda steg mot dörren. Jag kände hur han greppade tag om min axel och jag skrek till. Han slog mig på munnen, och jag kände hur den fylldes med blod. Jag försökte sparka honom, men han lyfte upp mig.
"Lugna ner dig!" skrek min mamma, och jag hann se en glimt av tårar glänsande i hennes ögon innan jag kände hur jag föll. Jag hörde skrik och sedan tystnad, innan skriket kom högre, gällare.

Jag tittade på kvinnan och såg att hon hade en svag lila ring runt ögat. Min pappa hade slagit min mamma. Han hade slängt mig ner från vår lägenhet på andra våningen. Ett rent under att jag inte dog.
Jag stirrade på mannen som log mot mig. Efter det han gjort, log han mot mig. Den falska jäveln
"Du slängde mig ut genom fönstret." viskade jag och hans leende stelnade.
"Nej, du föll." sa han och greppade efter min hand. Jag drog mig undan, och nu försvann hans leende helt.
Han böjde sig över mig och jag ryggade till.
"Du säger inget, annars dödar jag dig." väste han till mig, så tyst att ingen annan förutom jag kunde höra. Jag satt tyst och tittade på honom innan jag vände mig mot kvinnan som var min mamma. Jag kunde inte minnas, varken henne eller pappa. Det enda jag minns är fallet, slaget. Inget annat. Allt annat är svart, förutom nutiden.


Ska fortsätta på att skriva den nu. Ciao!