>

Fyra tjejer, en sommar ett öde.

Här kommer en bit ur kapitel tio. Hoppas ni gillar det, och säg gärna vad ni tycker, bra kritik som dålig.

"Pappa? Hör du mig? Jag älskar dig, och jag kommer alltid älska dig. Du är den bästa pappan i hela världen!" Jag tog tag i min pappas hand, som var helt kall. Jag kände tårarna rinna ner, men det gör inget om någon ser. Jag bryr mig fan inte! Min pappa är antingen död, eller nästan död, och då gråter jag hur mycket jag vill. För en av personerna jag älskar mest i hela världen, håller på och dör.

"Pappa, snälla vakna! Du får inte dö." Jag visste i hela mitt hjärta att han inte skulle vakna upp, men jag kunde inte låta bli att hoppas. För det är ju såklart man hoppas, tills allt hopp är borta. För det är ju det enda man kan göra. Att hoppas på något bra, på ett mirakel, som inte alltid kommer.

"Gumman, dem ska dra ur respiratorn nu, du måste låta honom gå. Du måste släppa taget."

Jag sprang in i Charlies famn, och grät mot hennes axel. Jag kunde inte riktigt röra mamma, inte nu. Inte för att jag inte gillar henne, utan för att det kändes mer rätt att gå till Charlie. Hon är bättre på att trösta än mamma. Hon vet hur det är att förlora en förälder.

"Du kommer gå vidare. Det kommer ta sin tid, det kommer göra ont, och du kommer vara ledsen. Men du kommer klara dig. Jag finns där för dig. Dana och Shannon finns där för dig. Du är inte ensam." viskade hon i mitt öra och kramade om mig. En bättre kompis kan man inte be om.


Jag åkte hem på söndagen, som jag lovat Charles.

"Hejdå Jenny. Hoppas du kommer tillbaka till lägret. Annars kan du bo hos Dana, för dem har massor av rum."

"Jag vill komma tillbaka. Om bara mamma låter mig." sa Jenny, och log lite svagt mot mig. Hon hade tagit det hela ganska bra, men jag var ju inte heller helt säker på om hon kände som hon visade. Jag dolde ju hur jag kände ganska bra inför pappa. För man vill inte göra dem som förlorat någon ännu ledsnare. Man vill verka stark, för deras skull.

Jag satte mig på planet, och tittade ut genom fönstret. Det finns så många ställen jag inte varit på. Så många ställen jag vill åka till, men kommer jag kunna göra det? När någon dör, då tänker man på hur lite tid man egentligen har. Även fast man har hela livet framför sig. Man vet ju aldrig när det slutar. Man kan få en sjukdom, man kan bli mördad, och man kan vara med om en olycka. Det finns så många sätt att dö på. Och man vet aldrig när sista kapitlet i ens liv är skrivet. Det är ödets väg att bestämma. Jag trodde mitt liv tog slut dagen då mamma dog. Men jag reste mig igen, och fortsatte leva. Och nu har jag fått tre underbara vänner att dela sommaren med. Och förhoppningsvis många fler.


Min mamma log mot mig även fast hon var i smärtor. Varje dag försökte hon dölja dem, men jag såg dem, och jag försökte göra det lättare. Men det var inte lätt. Det fanns inget som hjälpte, och det var när det gått en månad som jag verkligen blivit rädd. Det var då hon ramlade ihop i kramper. Jag hade varit ensam hemma med henne, och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade stelnat till, frusit till is. Jag ringde ambulansen, men trodde inte dem skulle komma i tid. Jag var panikslagen, och sprang upp till toaletten. Min mage krampade, men när jag lutade mig fram över toalettstolen kom inget. Jag satt där ett tag, men inget kom. Jag reste mig upp, och kunde inte sluta skaka. Det var den varmaste dagen den sommaren. Juli, men hon skakade och frös som bara den. Inombords var hon kall. Kall som is. Det var så hon stängde sitt hjärta. Lät det frysa till is. För att slippa smärtan, slippa känna något. I skolan låste hon in sig i sig själv. Höll sig på avstånd. Försvann från världen. Det var bara ett skal som vandrade omkring. Hon var borta, hon hade tynat bort. Jag blev kall, och min mamma var orolig för mig. Hon var döende, men hon brydde sig fortfarande om mig. Henne kunde jag inte hålla borta från muren jag byggt. Hon jobbade sig igenom den. Hon höll mina händer i sina. Hennes var kalla, och det såg ut som om dem kunde brytas när som helst. Hon var döende. Hon tynade bort, och allt som fanns kvar var ett skal. Som jag. Hon och jag försvann, och allt som fanns kvar var våra kroppar. Pappa började jobba mer och mer, klarade inte av att vara hemma mer. Jag behövde honom, mamma behövde honom, men han försvann till jobbet. Han klarade inte av att se oss, tomma i blicken, tystnaden i huset. Och hans fru, döende, och dottern som försvinner med henne. Inte kroppsligt, utan själsligt.

Sen kom dagen då hon dog, dagen då hon försvann. Dagen jag bröt ihop.

"Hon dog för en timme sen ungefär. Vill ni se henne?"

Jag skrek rakt ut på sjukhuset, och sjönk ihop. Tårarna strömmade ner över kinderna, och jag kunde inte få stopp på dem. Jag låg där på golvet, och min mage var i kramper, och det kändes som om jag skulle spy. En rivande smärta i bröstet, när biten av min mamma försvann.

Jag låste in mig flera dagar i mitt rum, och när jag kom ut var jag helt blek, men svara ringar runt ögonen. Smärtan hade inte avtagit, utan blivit starkare för varje dag som gått. Där mitt hjärta funnits, fanns det bara ett stort hål, och allt var svart. Inget annat än svarthet, som kramade om mig tills jag inte kunde andas mer.

Jag såg hennes leende framför mig, såg henne kämpa mot sina smärtor, mer kunde jag inte se. Jag kunde bara se henne lida, lida i tysthet.


Åh, mamma, jag saknar dig! Jag vände blicken mot fönstret igen, och lät tårarna falla ner ett tag, innan jag torkade bort dem. Varför är livet så svårt? Varför är döden så sårbar? Varför älskar man en person så mycket att när den dör, så dör en del av en själv med den? Varför sårar livet mer än döden? Varför finns egentligen allt det här? Jag har ingen jävla aning, och jag kommer aldrig få reda på det heller. Livet är ett mysterium, som inget lyckats lösa än, och kommer förmodligen inte lösas heller.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Stötande kommentarer publiceras inte i bloggen, så det är helt onödigt att ens försöka. Jag svarar gärna på frågor, men inga designfrågor, för allt jag kan har hittats på www.designadinblogg.se. Inga spam eller reklameringar godkänns.

Namn tack!
Kom ihåg mig?

E-mail: (publiceras ej)

Din bloggadress/hemsida:

Write it:

bloglovin
Trackback