Här kommer ett till smakprov ur min bok. Det här är från slutet av kapitel elva, som blev lite längre än dem övriga kapitlena.

Jag torkade bort tårarna från ögonen, och log mot tjejerna. Gud, vad jag kommer gråta när sommaren är slut. Jag skrattade till, och dem tittade på mig som om jag var galen, och det kanske jag är.

"Vad fan skrattar du åt?" frågade Dana och rynkade pannan.

"Jo, men ni som tycker jag lipar nu, hur blir det då i slutet av sommaren?" frågade jag och skrattade, och dem började skratta med mig. Efter ett tag tystnade vi.

"Men vi måste lova att hålla kontakten." viskade Jenny, och vi nickade alla instämmande.

"Men det där ska vi inte tänka på nu." sa Shannon, och vi instämde med det också. "Nu ska vi ha kul resten av sommaren!"

"Okej, men jag behöver vara ensam nu. Kan vi ses om några timmar igen?" frågade jag, och alla tittade bekymrat på mig.

"Mår du bra?"

"Jadå, jag ska bara rita lite, och lugna min gråtattack." sa jag och skrattade.

Dem skrattade och Jenny och Shannon och Dana gick in i huset, och jag gick till mig för att hämta ritblock och pennor, och började gå mot älven som James visat mig.

Det tog lite längre tid att hitta än när han varit med, men till slut hittade jag i alla fall, och det var lika vackert som förra gången.

Jag satte mig med mitt ritblock i knät, och började rita. Jag försökte koncentrera på konturerna, och alla former, men jag kunde inte. Mina tankar flög hela tiden åt alla håll, och jag kunde inte samla ihop dem till ett "fack" som jag alltid brukar göra när jag vill lugna ner mig själv. Jag vet inte varför Jennys pappas död gör mig så upprörd, men jag antar att det drar upp minnena från när mamma dog.

Jag kollade mig snabbt omkring, för att vara säker på att ingen såg på. Och sen bestämde jag mig för att göra det enda som jag kan göra när jag behöver rensa mina tankar. Sjunga.

Jag började nynna melodin till Anna Nalicks låt Shine, innan jag började sjunga.

"Oh, the night makes you a star
And it holds you cold in its arms
You're the one to whom nobody verses I love you
Unless you say it first
So you lie there holding your breath
And it's strange how soon you forget
That you're like stars
They only show up when it's dark
Cause they don't know their worth

And I think you need
To stop following misery's lead
Shine away, shine away, shine away

Isn't it time you got over
How fragile you are
We're all wait-
Waiting on your supernova
Cause that's who you are
And you've only begun to shine

There are times when
The poets and porn stars align and
You won't know who to believe in
Well that's a good time to be leavin'
And the past, it knocks on your door
And throws stones at your window at 4 in the morning
Well maybe he thinks it's romantic
He's crazy but you knew that before

And I think you need
To stop following misery's lead
Shine away, shine away, shine away

Isn't it time you got over
How fragile you are
We're all wait-
Waiting on your supernova
Cause that's who you are
And you've only begun to shine

Yea you've only begun to shine
Won't you shine, shine, shine
Shine over shadow, oh oh
Shine, shine, shine
Shine over shadow, oh oh
Shine, shine, shine, shine over

And I think you need
To stop following misery's lead
Shine away, shine away, shine away

Isn't it time you got over
How fragile you are
We're all wait-
Waiting on your supernova
Cause that's who you are
And you've only begun to shine

Yeah you've only begun to shine
Yeah you've only begun to shine."

Jag sjöng sista tonen i låten, när jag plötsligt kände mig iakttagen, och vände mig om. Och där stod James, och tittad intresserat på mig.

"Hur länge har du stått där?" frågade jag panikslaget, och han tittade roat på mig.
"Tillräckligt länge för att veta att du har en underbar röst." sa han och kom lite närmare.

"Åh, jag vet inte. Det är väl inte så mycket märkvärdigare än andra." sa jag och rodnade, och backade ett steg.

"Jodå, du är mycket bättre än vad du tror du är." sa han och log sitt underbara leende mot mig.

"Hur går det med ditt ritande då?" frågade jag, och jag svär på att han rodnade lite, men jag låtsades inte om det.

"Väldigt bra faktiskt, nu när jag fått lite motivation igen."

"Får man kanske se något?"

"Nej, inte än, dem är inte färdiga än." sa han, och den här gången rodnade han faktiskt ganska mycket.

"Men varför? Det spelar väl ingen roll?"

"Nej, någon annan gång. Du då? Du har ju ritblocket med dig." sa han och tog mitt ritblock, som ramlat ner från stenen jag lagt den på.

"Jag kunde inte riktigt koncentrera mig på den, så den blev inte så jätte bra." sa jag och log ursäktande.

"Nej Charlie, den är verkligen bra. Och alla dina andra teckningar också." sa han och bläddrade igenom blocket. "Du är verkligen duktig." Han log mot mig, och jag kände hur hela jag smälte. Mina ben började darra, så jag satte mig ner på gräset för att sysselsätta händerna med något.