Här kommer ett litet smakprov på boken jag håller på och skriver. Boken heter Fyra tjejer, en sommar, ett öde, och handlar om fyra olika tjejer, som av fyra olika anledningar träffas på samma ställe under en sommar.

"Snälla Charlie, vänta! Det var inte meningen!" Jag ropade efter Charlie, men hon ville inte lyssna, eller stanna, så jag gav upp. Varför bryr jag mig egentligen? Är det för att hon har en död mamma? Tycker jag synd om henne? Jag har fan ingen aning, men jag orkar inte bry mig längre heller.

Jag gick tillbaka till stranden, och satt och pratade med någon kille tills jag gick hem igen. Jag stod i köket och tänkte på Charlie. Tänk hur hemskt det måste vara att förlora någon man älskar. Då hjälper ingenting i världen för att ta bort smärtan. Inte ens att skära sig. Jag tog kniven i handen och tittade på den. Sen skar jag ett djupt sår genom handleden, och såg hur blodet sipprade ut. Jag tittade fascinerat på såret. Det känns skönt att rikta smärtan mot ett ställe, istället för hela kroppen. Jag sköljde av kniven, och tog en bit papper. Men vart ska jag nu? Charlie är den enda som förstår, men hon hatar mig antagligen. Men jag får chansa, och gå till henne ändå.

"Charlie, snälla kom ut!" ropade jag och slängde stenar på fönstret som jag visste var hennes. Fönstret öppnades, och Charlie tittade ut.

"Vad är det?" frågade hon och tittade irriterat på mig.

"Kan du följa med till vårdcentralen?" frågade jag, och hon tittade lite förfärat på min hand, där blodet kom igenom pappret.

"Okej, jag kommer på en gång." sa hon och stängde fönstret efter sig.

Hon kom springande fram till mig och tittade oroligt på mig.

"Hur är det?"

"Bara bra, men jag tror jag behöver sys."

"Låt mig få se." sa hon, och när jag tog pappret, bleknade hon, men undersökte såret.

"Det ser illa ut. Kom så går vi." sa Charlie och jag följde efter henne. När vi kommit en bit vände hon sig om.

"Varför skär du dig?"

"Jag vet inte. Det känns skönt att all smärta finns på bara ett ställe, och inte flera."

"Men för mig hjälpte det inte att skära sig. Fast jag gjorde ju inget djupt jack." sa hon och visade armen. Från handleden till armbågen fanns ett stort ärr.

"Jag låtsades som om jag ramlat med cykeln, men jag är inte säker på att någon trodde på mig. Det var några månader efter att min mamma dött."

"Förresten är jag hemskt ledsen för att jag berättade för Jenny och Shannon."

"Det gör inget. Jag anade nästan att du inte skulle kunna hålla tyst om det." Hon log lite mot mig, innan hon började fnissa.

"Vad är det som är så roligt?"

"Jag har alltid väntat på den dagen då jag skulle kunna prata om mamma utan att börja gråta, och det känns så bra."

Resten av vägen gick vi under tystnad, medans Charlie fnissade lite då och då.

Vad tycker ni?

Håller på med kapitel 9, så den kanske blir klar ganska snart, fast sen blir det kanske ändringar och så...